Den här filmen börjar snubblande skulle jag vilja säga. Jesus är visst en snickare, men hans huvudsakliga näring är att snickra de kors som romarna korsfäster Jerusalems judar på. Allt med medföljande samvetskval, blandat med ”röster i huvudet” som plågar honom.

Och den första fjärdedelen av filmen känns lite hopklistrad och riktningslös. Det hela börjar ta sig i den andra fjärdedelen. Men då går den över till att följa gospeln lite närmare. Spelar upp flera av Jesus största hits såsom ”den utan synd kastar första stenen” och ”vin från vatten”. Vin från vatten verkade dock mest vara ett slarvfel vid inspektionen av en tunnas innehåll.

Denna riktning känns lite udda dock, då filmen inleds med att friskriva sig från Gospeln. Så emedan jag är glad att slippa första fjärdedelens stela osammanhängande scener, så undrar jag nu var de utlovade, tankeväckande avstegen är?

Det svaret skulle komma i den sista fjärdedelen. När Jesus istället för att dö på korset blir upplockad av en ängel, i form av ett flickebarn. Allt under mycket surrealistiska former. Det som sedan följer, i tillika surrealistiskt format, är en snabbspolning där han ligger med Maria Magdalena, hon är gravid, hon dör, Jesus är gammal.

Filmen är inte ointressant och det kanske inte är att undra på då den ju förtäljer en historia som under århundraden, på gott och ont, har väckt känslor runt hela planeten. Trots att den är gjord på en mynt-budget så är den överlag ett vackert hantverk, och återigen måste man lyfta på hatten för Scorseses hantverk.

Men jag har svårt för två saker. Det ena är lite orättvist då det är mina egna personliga förväntningar. Jag satte mig nog ner med för höga förväntningar. Jag satte mig ner med tanken att ”nu ska jag bli intellektuellt och själsligt utmanad”: Istället fick jag ett sammelsurium av gospelscener blandat med en hel del fristil. Bland allt det så tappade jag kanske kontakten med filmens budskap.

Det andra jag hade svårt för var de surrealistiska inslagen. Ojämna tidslinjer såsom att Jesus moder Maria satt med vid hans dödsbädd, trots att han dog av ålder. Detta antingen är endast ett stilistiskt grepp för att förmedla ett budskap som jag har svårt för, eller så förebådar det slut som faktiskt utspelar sig och inte var alltför svårt att förutspå utifrån filmens titel.

Det gjorde att det i slutändan kändes lite som att bli skriven på näsan – här kommer läxan. Och det är något som jag skulle säga normalt är Scorseses styrka, att förmedla budskap och känslor utan att ens närma sig något som kan kallas övertydlighet. Det är i mina ögon, hans kanske starkaste sida som regissör.

Allt som allt är det en bra film, men kanske mest för dem som är intresserade. Är du inte intresserad av vare sig filmkonst, spirituella betänkligheter eller andra synvinklar på bibeln, då kan du nog hoppa över den här.

Betyg 6 av 10