Vår lyssnare @BjornNore hörde vår frågeställning om Tom Hardys filmval när vi i avsnitt 7 diskuterade hans senaste film Capone. Han skickade då en rekommendation över Twitter där han lyfte fram filmen The Drop som underbar. Filmpapporna kunde då inte annat än att svära heligt att ta sig an denna rulle – och här kommer nu min recension.
Handlingen i The Drop
Tom Hardy spelar en bartendern Bob som jobbar med sin kusin Marv (James Gandolfinis) på en bar i Brooklyn, New York. Maffian använder barer för att göra avlämningar (drops) av pengar, och denna bar har tagits över av ett tjetjenskt gäng.
En kväll vid stängning blir deras bar rånad av två gangsters, trots att den inte hade varit föremål för någon avlämning, och därmed inte hade särdeles mycket kontanter.
Ganska snabbt visar det sig att det var Marv själv som hade iscensatt rånet, allt för att skaffa pengar att bekosta sin fars ålderdomshem. Det hela börjar dock sakta spåra ur när de båda känner sig förföljda av både ”mystiska typer” likväl som polisen som vill utreda fallet.
Under tiden har också Bob träffat Nadia, spelad av vår egna Noomi Rapace. Detta efter att Bob hittade en hund i en soptunna som de får någon slags delad vårdnad över. Som förväntat så blir det komplikationer som Bob försöker att hantera på bästa sätt, men människorna omkring honom kan inte låta bli att eskalera situationen.
Vad jag tyckte om The Drop
Efter en inledning som gav vaga löften om något originellt, så började det sakteliga mer kännas som att det bara var ovanlig regi av en mer sedvanlig historia. Flera förutsägbara element började inom kort dyka upp. Flera brister förtog en del av upplevelsen.
Klen spänning
Regin förlitar sig för mycket på undermålig musik för att sätta stämningen i scenerna. Ett exempel är scenen när Chovka kommer till baren för att förmedla att det kommer ske en avlämning på Marvs bar i samband med Super Bowl. Istället för att med kameran och skådespelarnas förmågor förmedla spänningen i scenen, så lutar man sig mot Marco Beltramis dussin-soundtrack.
Det finns många sådana exempel filmen igenom och den belgiske regissören Michaël R. Roskams oerfarenhet. Det är hans andra långfilm och därtill hans första amerikanska. Med tanke på dess magra ekonomiska skörd ($18 miljoner världen över) så är risken stor att det blir hans sista.
Fler regiproblem
Det är fler aspekter av regin som gnager dock. Ibland har jag lite svårt att följa tidslinjen. Hur lång tid som förflutit mellan olika scener. Dels ändras till exempel snömängden mellan scener vilket ger intrycket att längre tid passerat än vad som var avsett.
Därtill blir karaktärerna lite för kantiga. Man kommer inte under ytan och empatiserar med dem. Det hade varit intressant med lite känslomässig spänning mellan Bob och Nadia, men inget sådant lyfts fram. Det kan bara ”anas i manuset”. Detta lastar jag inte de kapabla skådespelarna för utan just regin.
Tony Soprano spökar
Sedan är det att James Gandolfinis karaktär ligger på tok för nära Tony Soprano från den hyllade TV-serien Sopranos. Redan i första scenen man ser honom, så pillar han sig på näsan i en manierism vi lärt oss att strikt koppla med just Tony Soprano. Det blir för mig som sett och gillat Sopranos, svårt att ta till mig karaktären. I och med att handlingen kretsar kring maffian och Gandolfinis karaktär inte är det vitaste av lamm, så känns det som att den rollbesättningen kanske inte var den klokaste, just på grund av Gandolfinis ”bagage”.
Betyg på The Drop
The Drop är inte genomdålig, kritiken ovan till trots. Slutet är överraskar positivt och räddar upp filmen något från det förutsägbara spår den till synes hamnat på. Matthias Schoenaerts gör också en oväntat bra insats som den smågalne Eric Deeds. Han stjäl showen framför näsan på både Hardy och Gandolfini.
Men slutbetyget blir ingen hyllning utan mer ett mittenmärke tillbakahållet av halvdan regi. Kanske jag inte denna gång kan säga att Tom Hardy valde fel film, men filmen valde åtminstone fel regissör.
Betyg: 6 av 10