I mitt fortsatta Scorsese-komma-ikapp-maraton inför vår stundande tema-podd, så blev The King of Comedy nästa val. Visste ingenting om den och blev väl en gnutta besviken när jag förstod att det handlade om galet fan istället för någon som tog sig uppåt i komedivärlden. Jag hade sett fram emot Robert De Niro i en lite annorlunda roll, från hans gangsters och andra hårdkokta mer eller mindre galna människor.

Det sagt så var det en annorlunda roll i det att han faktiskt var en ganska sympatisk galning, om än galning. Han gjorde patetiskt drag på patetiskt drag som sakta förde honom framåt mot det klimax där han kidnappar Jerry Langford (väl spelad av riktige komikern Jerry Lewis), den TV-show-värd som han så fanatiskt försökt boka en plats hos. Det är en intressant insats och det var aldrig tråkigt att se honom. Inte heller mjölkade de för mycket ur scener som när han bjudit in sig själv till Langfords hus, men blir sammanbitet avvisad. Där hade vissa filmer mjölkat dramat och förnedringen till max, medan här förstår man de interna känslorna hos alla inblandade.

Och detta är lite av Scorseses geni antar jag. Han kan verkligen få fram känslan utan att överdriva dramatiken. Han skapar en realistisk scen. Som scenen jag nämnde, den är lite kaotisk, de skriker lite i munnen på varandra, men allt känns genuint och man får aldrig känslan av att någon håller på att recitera sina rader ur ett manus.

Filmen i sig är en bra film, vare sig mer eller mindre. Den bjuder inte på några överraskningar även om jag upplevde att den retades lite med sådana. Som t.ex. när Langford har tagit sig loss från sina tejpade bojor och hamnar ansiktet mot ansikte med den tillika fanatiska kvinna som hjälpt Rupert Pupkin (Robert De Niro) att kidnappa TV-show-värden. Ska han ta den sex som hon erbjudit honom (vilket vagt hintades mot när han bad henne klippa upp tejpen)? Ska han ta saxen och släppa lös någon vrede? Ska han bara läsa lusen av henne? Svaret blev 30 sekunder arga leken och sedan en rejäl örfil. Tamt, men i karaktär om man ser till hur samlad och resonabel Langford varit i övriga situationer filmen igenom.

Slutet lämnar dock en liten fråga, åtminstone för mig. Det är ett väldigt lyckligt slut för Rupert Pupkin, hans synder till trots. Är detta bara en del av de fantasier som vi fått se spela ut sig, främst i filmens första halva? Eller hände det verkligen? Jag såg det som en Inception-snurra på slutet, men det kanske bara är jag?

Hursomhelst – du vill nog se den här filmen mest om du är en fan av De Niro eller Scorsese, eller inte har så många bättre rullar. Om du håller förväntningarna halvlåga så kommer du inte vara missnöjd. Som sagt – en bra rulle, vare mer eller mindre.

Betyg: 6 av 10.