Scorseses svansång?

Även om jag vet att han han har både Killers of the Flower Moon samt Roosevelt på gång, så kändes detta som någon sorts punkt på den typ av film som Scorsese antagligen är mest känd för – en där Robert De Niro är en gangster någon form av gangstermiljö.

Maffiabröder är väl kronjuvelen bland dessa filmer med Casino och Mean Streets som den rika respektive fattiga kusinen. Denna film lider dock lite av det som jag anser redan började krypa in under Casino.

The Irishman är mest en avhandling av temat. Ingen riktigt nerv i filmen, ingen riktig känsla för karaktärerna. Det senare illustreras framförallt i Franks (De Niro) brustna relation till sin dotter Peggy. Det känns som att relationen på något sätt ska visa det som Frank har missat här i livet, men eftersom det, åtminstone hos mig, inte skapas någon känsla för karaktärerna.

Detta är också en av Scorseses svagheter i mina ögon. Att skapa inlevelse är inte hans starka kort. Något som t.ex. James Cameron nästan alltid överraskar mig med motsatsen.

Emedan det i Scorseses övriga filmer i genren finns minnesvärda scener, så kommer jag inte ihåg en enda ur denna. Vare sig buren av dialog, överraskande våld eller annat. Den enda stund jag kände att intresset började stiga, var när konflikten med Jimmy Hoffa (Al Pacino) började komma till ytan.

Låt mig säga att det är inte en dåligt gjord film. Skådespelarinsatser, scener och dylikt är allt okej. Men det skapar ingen magi.

Så utan miljöer att njuta av, dialog att fångas av eller karaktärer att leva mig in i, så blir betyget för denna tre och en halv timma (med eftertexter) långa mastodont magert. Kan inte rekommendera den mer än till de som verkligen är filmtekniskt intresserade att se vad dessa forna stjärnor gör i pensionsåldern.

Betyg: 4 av 10