Daniel Day-Lewis är en skådespelare som jag aldrig blivit besviken eller haft tråkig att se. Till och med i filmer som inte varit så roande i övrigt, så har hans hantverk gjort det värt tiden. Detta koncept föll dock i och med denna film.

Låt mig först lyfta fram det som filmen gör bra. Den är stilfullt vacker. Det är att resa in i tidsperioden, att följa med huvudpersonerna in i New Yorks societetssalonger i slutet på 1800-talet. Jag fann upplevelsen i sanning mysig. Jag levde mig verkligen in i epoken och miljön.

Men det som bröt min inlevelse var den förbaskade handlingen. Historien som försöker påtvinga sig är en där den i övrigt korrekte Newland Archer (Daniel Day-Lewis) slits mellan sin väna fästmö (Winona Ryder) och den i hans ögon mycket mer attraktiva grevinnan Olenska (Michelle Pfeiffer).

Problemet är inte handlingen i sig. Problemet är att den är helt utan jäkla passion, åtminstone i mina ögon. Det kanske påverkas av att jag har mycket svårt för både Michelle Pfeiffers skådespelande (men är ändå är positivt inställd till) likväl som Winona Ryders (där jag är betydligt mer negativt inställd.

Ryders roll är visserligen en enkel sådan som den världsnaiva blivande hustrun, och hon fyller den tillräckligt bra. Men mellan Pfeiffer och Day-Lewis där passionen skall gnistra, så är det strömlöst. Det blir ingen kemi att tala om alls, trion emellan.

Det gör att detta blir en fin ram att titta på, med väldigt fina röda färger. Men motivet i sig är inget mer än en fin miljö – ingen känsla förmedlas mer än så.

Uppenbarligen finns det en publik för denna film eftersom den har bra renommé och nådde acceptabel bioframgång, om än nätt och jämnt. Men jag kan inte rekommendera den till andra än de som verkligen njuter av bara kostymdraman i sig. Det finns mycket bättre att hämta från samtliga skådespelare och Scorsese som regissör.

Betyg: 5 av 10