Efter vår Scorsese-podcast ville jag se Silence, nyfiken på denna senaste biofilm släppt av den gamle regissören. Filmen handlar om två jesuit-präster som på 1600-talet reser till Japan för att finna sin tidigare trosledsagare, som ryktas ha övergivit tron när han ställts inför den tortyr som Japanerna utsatta kristna för.
Filmen börjar i ett raskt tempo när denna handling rullas ut. Man får se fader Ferreiras (Liam Neeson) jesuitbröder plågas till döds inför hans ögon och hur han uppgivet faller på knä inför scenen. Därefter klipper vi till ett par yngre jesuitbröder som på säker mark får bud om förföljelsen och ryktet om att Ferreira har övergivit sin tro.
Detta är effektiv utrullning av en handling som man sällan finner i Scorsese-filmer. Ett mysterium uppdagas, ett uppdrag presenteras och förväntan skapas på vad filmen ska handla om. Men efter att ha anlitat en japansk guide, som inget heller vill än att återvända till Japan, så landar de efter en strapats i en Japansk by där de blir fast. Och här känns det som att filmen direkt tappar sin riktning.
Förstå mig rätt – jag har inget emot en riktningsändring. Men det är inte det, det är inte en sedvanlig riktningsändring. Man skulle antingen kunna säga att filmen tappar sin riktning eller att den behåller tidigare riktning men nu i ultra slow motion. Det ska dock visa sig att det är bägge. Det blir nu till en kamp mellan prästen Rodrigues (Andrew Garfield) och de japaner som bekämpar kristendomens intyg med stränga metoder. Hur det slutar lämnar jag osagt, då filmen är ganska färsk fortfarande.
Enligt IMDB ska Scorsese ha sagt att filmen handlar om ”the necessity of belief fighting the voice of experience.” Och jag känner mig ganska säker på att han med experience inte menar erfarenhet, utan upplevelse. Det vi upplever i stunden. Ty det är det som filmen i mycket handlar om.
Som vanligt så är inte Scorsese den som lyfter fram ett budskap och trycker det i våra ansikten, men jag upplever också att han med tiden har gömt sitt budskap eller känslan han vill förmedla, djupare och djupare inom hans filmer. Så är fallet här i min mening. Även om det finns ett ytligt budskap att ta till sig och betänka, så är det ett djupare budskap som ligger begravt långt längre ned, och det är det jag skulle vilja få mig lite närmare, så jag kan få ställa mig samma frågor.
Min tro i detta fall är att Scorsese kanske sakta men säkert utgår mer och mer från sin egen världsbild, och en aning tappat kontakt med den generella publiken. Eller så är det bara jag som inte är mottaglig nog. Jag är öppen för den möjligheten också.
Slutligen kan det också handla om skådespelarinsatserna. Andrew Garfield kämpar med att gestalta den plågade prästens spirituella utmaningar. Jag gillar Garfield, men det är kanske dags för oss att erkänna att han inte kan bära filmer på sina egna axlar. Detta säger jag dock utan att ha sett Hacksaw Ridge. Möjligtvis hade det varit bättre om den betydligt mer kapable Adam Driver hade fått spela Garfields roll. Undrar om Scorsese också tänkte den tanken?
Vet inte vad jag ska säga om filmen eller huruvida jag ska rekommendera den. Den lämnade mig med några tankar, men utöver det inte bestående men. Den var inte heller osedvanligt vacker eller stilistiskt utmärkande, även om den inte på något sätt var undermålig. Med det måste jag nog bara rekommendera den för de som söker en spirituell frågeställning.
Betyg: 6 av 10
