När filmen rullade igång så började tänka att kanske mina låga förväntningar inte skulle infrias. Det var en skön 80-tals inledning med en numera klassisk etablering av en tuff ensamvarg genom en panorering av hans stökiga lya och coola cowboy-inspirerade kläder. Därtill så framkommer det att Christopher Walken är med – och Christopher Walken är aldrig tråkig att titta på – aldrig.

Musiken påminner i bitar om en mindre smäktande version av Mark Knopflers tema från Local Hero. Men det är kompetent gitarr och när jag ser att det är Eric Clapton som ligger bakom det så vrids min förväntningar på filmen upp ännu ett snäppt.

Men…

…sen segar det ut i en inledande karaktärsetablering som får det att kännas som en prequel till Mickey Rourkes förra film Barfly. Det visar sig att Rourke är en risig boxare som är både vilsen och drucken. Och med risig boxare menar jag inte oskicklig utan att han är i ett risigt tillstånd.

För skicklig ska han tydligen föreställa. I filmens första fajt så knockar han sin motståndare trots att han inte kan se klart. Historien börjar nu klarna, en boxare full av talang som borde vara på höjden av sin karriär, men som håller på att supa bort allting. Doch har han för mycket talang för att ens stoppas av sitt dekadenta leverne.

Men medan jag tänker på detta så yttrar Rourke sin första replik i filmen (18 minuter in) och jag hajar till. Vänta – vilket år är filmen ifrån? Är Mickey Rourke i målbrottet? Vad är det för dialekt? Nåja, vi behöver inte kontemplera det alltför hårt. Rourkes repliker i början av denna film är fåtaliga och varefter filmen fortgår så verkar han glömma bort både tonläge och dialekt.

Rourkes karaktär börjar av någon anledning hänga med Christopher Walkens karaktär Wesley, som visar sig vara någon form kriminell med många kontakter. Och ungefär lika anledningslös känns scenerna som rullar upp. Rourkes boxare stöter på en tjej på stranden som han räddar från en extremung Stephen Baldwin och hans kumpaner.

Det är någon knarkare som tycks ha fuffens på gång tillsammans med Walken. Det är någon snubbe som går runt och ställer frågor och tycks vara på två ställen i staden samtidigt. Rourkes karaktär börjar bli mer och mer betuttad i strandflickan som har en karusell, hennes stereotypiska ”min pappa älskade att se barnen glada”-tal på deras ”första dejt”. Det börjar också gå sämre för Rourke i fajterna, först oavgjort och sedan förlust.

Och om du tycker denna recension börjar bli rörig är det för att filmen är det. Jag kräver inte det generiska Hollywood-manuset, utan överraskas glatt när något lyckas avvika från det. Men den här avviker utan att lyckas. Och det är med det inte förvånande att detta blev Michael Seresins enda regissörsjobb.

Han är tydligen en filmfotograf som filmat Rourke i hans tidigare film Angel Heart. Rourke fattade tydligen tycke och till denna film som är skriven av Rourke själv, så ville han inte ha en etablerad regissör som skulle ”sabba” hans manus som han gått och filat på i tio år. Han påstår att han är nöjd med resultatet, men jag vet inte om jag kan tro honom helt.

Hur är det då med Walken, räddar han upp filmen något. Nej, men han är fasemig inte tråkig att se på. Claptons tema spelas hälften av filmens minuter känns det som, och när de testar någon annan musik längtar man direkt tillbaka till den slingan. I en boxningsscen där Rourke ska sparra mot en talang medan några managers tittar på, så känns det som att någon stressas att spela spasmatisk bas i takten med fajten.

Det finns för mig inget att hämta i denna film. När Walken tar med Rourkes karaktär till en läkarkunnig bekant för att kolla hans blurriga syn, så får publiken (men inte Rourke) reda på att han kan trilla av pin vid nästa rediga träff. Nu börjar ett överdrivet melankoliskt slut anas. Och mycket riktigt – i en fortsatt serie osammanhängande försök till känslomässiga scener så byggs allt mot detta totalt förutsägbara melankoliska klimax…. som sen inte hände i ett försök till en twist?

I filmen finns ingen uppbyggnad inom scenerna i sig och det känns som det finns trettielva sidospår som är lika svåra att följa som onödiga. Någonstans vill de att vi ska bry oss om karaktärerna och känna något för dem, men i detta sammelsurium av scener skapas ingen riktig historia och vi får inte karaktärer nog att kopplas ihop med.

Under slutfajten så sitter strandtjejen och målar modellhästar och tittar upp dramatiskt, Christopher Walken och knarkaren måste göra en stöt själva utklädda på ett sätt som Adam Sandler skulle skämmas för i sin sämsta komedi och Rourke slåss trots att Walken avslöjat att han har en potentiellt fatal hjärnskada. Det ska börja regna under utomhusfajten. Men allt är bara avhandling utan poäng.

Jag gillar Mickey Rourke och jag gillar en ”underdog story”, och då tänker jag inte så mycket på försöket till handling i filmen, utan på Rourkes försök att få sitt manus till en färdig film. Det är dock inget som kan rädda betyget på denna film. Den lyckas inte på någon avdelning. Det är troligtvis förklaringen till att filmen inte gick att hitta på någon streamingtjänst, utan jag var tvungen att se den på YouTube där den fanns gratis. Ingen borde se denna film, jag ser inte ens hur man kan använda den som varningsexempel.

Betyg: 3 av 10