Jag har precis sett denna film och jag vet inte vad jag känner. Vet inte vad jag ska skriva. Men det tokigaste är att jag inte kan sätta fingret på varför jag inte kan säga något?

Annie Hall av Woody Allen är en historia i ett perfekt flöde. Fjärde väggen är en teaterbalkong där vi får sitta medan skådespelarna (främst Woody Allen) näst intill samtalar med oss. Och det känns som ett genuint samtal. Som att personen som detta händer faktiskt kommenterar det som händer medan det fortsätter hända.

Diane Keaton spelar titelpersonen Annie Hall. En öppen själ som möter neurotiske komikern Alvy (Woody Allen) och de fattar omedelbart tycke. Som nämnt så bryter filmen fjärde väggen vitt och brett, men den hoppar också i tiden och använder en del okonventionella grepp som undertexter som vid visar vad karaktärerna egentligen menar och tänker.

Det hela är en lek med filmskapandet, med publiken och bitvis med varandra. Men allt detta utan att tappa bort historien som berättas. Flödet i filmen är som sagt perfekt – jag kan inte minnas en scen där jag tappade filmen eller där jag inte var intresserad av det som skedde på duken. Det är mästerligt gjort och jag förstår varför denna film hyllas som Woody Allens kanske bästa.

Fanns det något att lära sig från filmen? Ja, på samma sätt som det finns i att dela någons livserfarenhet. Man kan se personens misstag och framsteg, se var de hamnade och kanske förstå lite varför. Något som man sedan kan ta till sig som en varning eller en förebild, beroende på var man själv tror att man vill färdas.

Jag skulle starkt rekommendera denna film för filmintresserade som ännu inte sett den. I övrigt för den som gillar en blandning av cerebral och lättsam film – för Annie Hall lyckas med konstycket att vara båda på samma gång. Hatten av för Mr. Allen.

Betyg: 8 av 10