Robert såg: Do the Right Thing

Robert såg: Do the Right Thing

Direkt när jag hade sett klart filmen ville jag se om den. Inte för att jag tyckte den var så bra, utan för att jag inte kunder förstå vad som ansågs så bra med den. Den har 7.9 i betyg på IMDb och 93%(!) på Rotten Tomatoes. Vad missar jag?

FIlmen utspelar sig huvudsakligen under en osedvanligt varm dag i New York, där innevånarna i ett kvarter börjar spåra ur. Handlingen kretsar kring Sals pizzeria och en gryende konflikt där ägaren Sal (Danny Aiello) sedan många år drivit restaurangen som amerikansk-italienare i ett huvudsakligen afro-amerikanskt område.

En av de mer oskäligt kräsna kunderna börjar till slut störa sig på att en vägg med fotografier bara har kändisar med italienska rötter, och inga svarta kändisar trots att klientelet är huvudsakligen afro-amerikanskt. Han går sedan och sprider detta rykte, sakta hällandes tändvätska på ett kvarter som i den extrema hettan börjar tappa sin sans så sakteliga.

Det hela eskalerar och mynnar ut i en konflikt där Sals Pizzeria mer eller mindre attackeras av en folkhop. Mitt i alltihop går Mookie (Spike Lee), fångad i mitten som anställd som enda afro-amerikan på Sals pizzeria, men samtidigt vän med de flesta på andra sidan konflikten. Han gör lite tafatta försök att medla, men är mest en passiv åskådare.

Handlingen i filmen är enkel och den saknar klar huvudperson, även om Mookie är det närmaste man kommer. Kulisserna i filmen är i det mesta pastellfärgade, vilken sätter en viss ton. Och emedan själva fotot är fint så är valet av kameravinklar och närbilder tveksamt i mina ögon. Jag tror att känslan som skulle förmedlas är hur personerna sakta men säkert håller på att ”bli tokiga” i extremhettan, men det finns mycket att anmärka på där.

Hettan tror jag är menad att ha en klar biroll i denna film, men den porträtteras inte tillräckligt väl. Personer är inte generellt svettiga nog, inga som klär av sig på bar överkropp, etc. När de på typiskt amerikanskt filmvis sprutar vatten på gatan från en brandpost, är det så nära man kommer något som kan relateras till hettan utöver repliker och ojämnt spridd svettsminkning. Ingen som torkar pannan, inga svettfläckar på farbrödernas skjortor, ett halv-fyllo som går i full kostym utan att smälta det minsta.

Sedan är vinklarna på själva närbilderna underliga. I en sen där Radio Raheem (Bill Nunn) konfronterar Sal, så får jag i de extrema närbilderna känslan att han tittar ner på någon som är hälften hans längd medan han egentligen talar med Sal på andra sidan disken. När det sedan klipper till Sal stirrar han närmare rakt fram, som man skulle kunna förvänta sig. Så antingen står Raheem och tittar på Sals skrev, eller så står han på en låda och ger Sal motsvarande utsikt istället.

Raheem och Sal med konstiga vinklar

Det är klart att det kan finnas något konstnärligt, kanske man vill förmedla hur mycket större och rättfärdigare Raheem känner sig eller Sal upplever honom. Men det funkar inte på mig i så fall. Detta är ett exempel på en regi jag tycker är fattig. Syftet är antagligen mest att visa hur de håller på att spåra ur i värmen, men kontinuitetsfelen tar ifrån den effekten i mina ögon.

Slutligen så är karaktärerna lite i gränslandet mellan karikatyr och utstuderade. Bitvis ska väl detta återigen vara ett sätt att visa hur de håller på att bli ur gängorna i hettan. Men återigen får jag inte riktigt ihop det känslomässigt. Och kanske är det jag som inte är mottaglig av någon anledningen, men här tycker jag det skiner igenom att Spike Lee skrev ihop detta manus på två veckor. Det skulle behövt mer karaktärsdjup i mina ögon. Alla karaktärer är en känsla, en sinnesstämning och ett syfte – inte tillräckligt ursäktat av att filmen utspelar sig under en dag. Utan att ha koll på konkurrensen det året så är jag förvånad att den var Oscarsnominerad för bästa manus.

Så om vi avrundar med att gå tillbaka och försöka besvara ursprungsfrågan, ”vad ansågs så bra med den här filmen”. Jag har faktiskt inget svar. Ibland kan man ju se en äldre film som var banbrytande för sin tid och tycka att den inte är så speciell för att många andra sedan dess förbättrat konceptet. Men det kan jag inte riktigt se i denna film. Det var ju inte heller ett nytt budskap på något sätt utan redan på 60-talet finns ju klassiker på det amerikanska ras-temat.

Bästa förklaringen är kanske att det är ett barn av sin tid. Det var ju en tidsperiod där människor tyckte att axelvaddar var ascoolt. Värderingarna var kanske annorlunda. Och sedan har iMDb och Rotten Tomatoes baserats mycket på vad som tycktes då, när det begav sig. För jag kan sannerligen inte hålla med Kim Basinger som på Oscarsgalan lite kontroversiellt sa att Do the Right Thing var ”filmen som borde varit med på listan” eller dylikt, när hon presenterade priset för bästa film.

Den här filmen kan jag bara rekommendera de som vill se den för dess status, har ett särskilt intresse i ämnet eller givetvis som en ren filmstudie av en omtalad regissör. Annars finns det definitivt både bättre Spike Lee-filmer likväl som på temat.

Betyg: 5 av 10

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *